Ida Cecilia

Coaching by Ida Cecilia

Om mor- och farföräldrar

Min mormor fyllde 75 i häromdagen. Jag var med på födelsedagskalaset, men det är trist att inte ses oftare. Jag har turen att ha alldeles fantastiska mor- och farföräldrar. De är underbara personligheter som ser till att hålla släkten samman och inte så sällan bidrar till att förgylla vår tillvaro litegrann. Under hela mitt liv har de funnits där för mig och hjälpt mig i både stort och smått och trots en numera ganska aktningsvärd ålder gör de det fortfarande.

Det är precis så det ska vara. Det säger jag inte för att jag är bortskämd och förväntar mig att mina släktingar ska göra en massa saker för mig (de har iofs skämt bort mig, men jag är oändligt tacksam för allt de gör för mig). Jag säger det för att det ligger djupt rotat i den mänskliga erfarenheten att ha mor- och farföräldrar som spelar en viktig roll i ens liv.

I naturen är det inte så vanligt med en ålderdom som är så lång som människans, som sträcker sig över så lång tid efter att vår fertilitet börjat dala. Vi betraktar ofta våra långa liv som ett resultat av medicinska framsteg och bättre livskvalitet och de har naturligtvis spelat en viss roll, men det är inte hela sanningen. Medicinen kan ju bota och lindra, men den är inte obegränsad. Den kan inte hindra oss helt och hållet från att tillslut bli gamla och dö.

Nej, den jämförelsevis långa ålderdomen som kommer efter att vi slutat skaffa fler barn är bara möjlig för att potentialen för den redan finns i våra gener. Tänk på det: Evolutionen skiter i vad som händer med dig när dina avkommor väl är gamla nog att klara sig själva. Det är därför de flesta djur förblir fertila under i stort sett hela deras liv. Det finns inget evolutionärt tryck för ett fortsatt liv efter ungarna så att säga, så när det väl är avklarat startar förfallet och det går ganska fort.

Men människor är annorlunda. Tyvärr är det ju så i vårt land att vi tenderar att låta våra gamla ruttna bort i förvaringslokaler som i första hand finns till för att folk ska kunna tjäna pengar på de gamla människorna. Men vi behöver bara blicka en eller två generationer bakåt i tiden för att hitta spåret till den verkliga anledningen till att gamlingar finns bland människor på ett sätt som de inte gör hos andra (åtminstone inte vilda) djur.

Blickar vi tillbaka i tiden ser vi att våra mor- och farföräldrar inte bara är några människor som skickat sina gener vidare till oss. Vi upptäcker att hela grejen med mor- och farföräldrar i första hand är en social roll. Det gamla bondesamhället skulle bryta samman utan gamla som kunde hjälpa till med de mindre tunga sysslorna och avlasta med barnpassning. Att skicka iväg dem på förvaring vore otänkbart. Familjen var beroende av att ha dem i närheten och betalade tillbaka för all hjälp genom att försörja och sköta om dem när de blev för svaga och sjuka.

Så var det en lycklig slump för bönderna att människan har en så lång ålderdom? Naturligtvis inte. Mor- och farföräldrarna har varit centrala för folks överlevnad sedan långt innan bönderna ens var uppfunna. Deras roll finns nedskriven i våra gener. Det är därför de inte trillar av pinn så fort deras egna barn är gamla nog att skaffa barn. Med människan, som hade en stor hjärna som tar åratal att utvecklas och lämnar barnen hjälplösa och beroende av vuxna under alla dessa år, valde evolutionen en annan väg än de flesta andra djurs.

Det visade sig att de par som inte behövde sköta både barnpassning och matförsörjningen på egen hand utan hade egna föräldrar som kunde hjälpa till hade en fördel gentemot dem vars föräldrar dog tidigt. Barnen hos tidiga människor hade större chans att överleva om ytterligare en eller ett par vuxna hjälpte föräldrarna.

Oftast var det de som inte längre själva hade barn som var beroende av dem, dvs de som blivit lite äldre; mor- och farföräldrarna, som hade möjlighet att göra detta. Det blev ett genetiskt urval där de som hade gener som förbättrade deras chanser att bli gamla kunde hjälpa till att förbättra sina egna avkommors chanser att föra dessa gener vidare. Ålderdomen; mormorn, morfarn, farmorn och farfarn såg dagens ljus.

Jag tror att när vi pratar om livskvalitet, skulle vi inte bara ge de gamla en bättre ålderdom genom att låta dem vara mer delaktiga i våra liv istället för att skuffa dem åt sidan och bara träffa dem när samvetet blir alltför ömt. Jag tror det är ömsesidigt. Det är lika viktigt för vår livskvalitet att de finns närvarande i vår vardag. Det var trots allt sammanhållningen mellan generationerna som var hela poängen med att leva så länge som vi gör. Våra gener vill att flera generationer ska vara tillsammans i vardagen. Generna vet hur värdefull den erfarenhet som kommer av ett långt liv kan vara för de yngre. Oftast gör vi klokt i att lyssna på hur generna vill ha det.

Tilllbaka till Drömväverskan

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 21 maj, 2014 by in Tankar och tips and tagged , , .
%d bloggare gillar detta: