Medkänsla 101
Engelskan har ett ord som heter ”compassion”. På svenska brukar det översättas till ”medkänsla”, men medkänsla är ett ord som är lite missvisande. Medkänsla är inte bara att känna med någon annan, utan mera att se lidande och framförallt är det viljan att lindra lidandet man ser. Det innefattar viljan till handling, förståelse för vad man kan göra för att lindra lidandet och modet att genomföra det som krävs. Medkänsla är inte samma sak som medlidande. Medlidande är när man tycker synd om någon, men att tycka synd om någon innebär inte nödvändigtvis att man gör något för att hjälpa. Ibland är det snarare så att man drar sig undan från personen man tycker synd om för att slippa tänka på det. Medkänsla däremot kräver att man ser lidandet och sätter sig in i det.
Medkänsla är en medfödd förmåga. Människan är ett socialt djur. Vi har under hela vår historia levt i små grupper där man varit beroende av varandra och medkänsla har varit nödvändigt för gruppens överlevnad. Faktiskt är det så, att medkänslan har funnits hos mänskligheten ända sedan människan uppstod. Man kan genom att studera och jämföra människor, människoapor och andra apor följa medkänslans utveckling genom evolutionen. Hos människan är förmågan till medkänsla mycket välutvecklad men om man tittar på människoaporna, våra närmaste släktingar, så ser man att även i deras beteende finns tydliga tecken på medkänsla. Den är bara inte lika välutvecklad som hos människan. Det betyder att vi kan anta att en grundläggande förmåga för medkänsla även fanns hos våra gemensamma förfäder.
När vi studerar våra lite mer avlägsna släktingar, aporna, kan vi även där upptäcka en viss antydan till medkänsla, om än primitiv och begränsad. Det här betyder att vi kan dra slutsatsen att redan våra och apornas gemensamma förfäder hade börjat utveckla en rudimentär förmåga för medkänsla. Medkänslan är alltså mycket djupt rotad i vår natur och den har haft många miljoner år på sig att utvecklas och förstärkas.
Trots detta ser vi ständiga tecken på brist på medkänsla bland oss människor. Detta beror på att vi genom vår kultur och via vår familj lärt oss att antingen ignorera lidande när vi ser det eller att ignorera impulsen att göra något åt det. Många av oss tycker att det är ganska svårt att visa medkänsla. Många vet knappt ens hur man gör, eftersom vi aldrig fått möjlighet att lära oss. Det betyder alltså inte att förmågan inte finns där. Vi behöver bara får möjlighet att träna på att lägga märke till medkänslan när den ger sig till känna och att agera på den.
I vår moderna tillvaro finns det mycket som kan komma i vägen för medkänsla så att den kommer i skymundan. Det kan vara rädsla för smärta och lidande, konkurrens, ständig jakt på njutning och otaliga former av distraktioner som exempelvis tv eller spel.
En förutsättning för medkänsla är att vi vågar se lidandet. Vi måste våga uppleva det istället för att försöka fly från det. Ett sätt att våga och orka se lidandet är att använda sig av mindfulness. Med hjälp av mindfulness kan man lära sig att vara i en upplevelsehär och nu, iaktta den, men att inte fästa sig vid den eller göra värderingar om den. Vi kan se lidandet, iakkta det, men inte låta tankarna springa iväg med oss till medlidande. Vi behöver inte engagera oss i våra egna känslor. Känslorna kan vara där, vi kan låta dem komma och gå eller göra precis vad tusan de vill, men inte låta oss dras med av dem. När vi inte rycks med av våra egna känslor kan vi se utan att rygga undan och då kan vi också bättre se vad vi kan göra för att hjälpa.
Man behöver inte tycka om någon för att ha medkänsla med dem. Man kan ha medkänsla med en främling som man inte vet något om och som man därför varken tycker om eller tycker illa om. Man kan till och med ha medkänsla med någon man tycker illa om.
Vi ser ofta människor som antingen bra eller dåliga, men det är sällan verkligheten är så enkel. Alla har sina styrkor och svagheter, sina bra dagar och dåliga dagar. Alla har något gott i sig, men också något ont. Om vi tittar noggrannare på dem vi tycker illa om, ser vi som regel att vad det än är de gör som vi inte tycker om, så är det inte hela deras identitet. De har andra sidor också och deras hat, girighet eller vad det nu är, kommer sig av rädsla, okunskap, missförstånd, egocentrism, eller någon annan form av problem och lidande som vi alla drabbas av då och då. Det som gör att vi upplever dem som svåra att ha att göra med är med andra ord precis samma saker som gör att andra upplever oss som svåra att ha att göra med.
Vi tenderar att glömma våra egna brister och att glömma det som är gott i vissa andra. Detta ger en snedvriden bild av verkligheten och det kan ge upphov bland annat förakt och hat vilket i sin tur skapar onödigt lidande, både för oss själva och andra. Hat och förakt är skadligt för den som upplever det. Man krymper som människa, det får en att må dåligt och tar ifrån oss omdöme och förnuft. Man kan inte stoppa hat genom att själv hata. Hatet kan bara försvinna genom medkänsla och kärlek. Därför är det en viktig övning att påminna sig om att inte ens vår fiende är helt genomrutten. Vi vet inte hur vi själva hade varit om vi befann oss i samma situation som fienden. Att älska sin fiende är lika viktigt för välmående som att älska sig själv.
Ett sätt att träna upp empati och medkänsla är att påminna sig om att vi alla är människor och vi har alla våra egna små utmaningar och sorger. Det kan man göra genom att tänka för sig själv att en person är ”precis som jag.” Då blir det lättare att ha medkänsla istället för att klampa fram som en bulldozer över andras känslor, mista tålamodet och bli otrevlig. Se varje möte med en person som testar ditt tålamod som ett sätt att träna på empati och medkänsla genom att säga till dig själv ”den här personen är precis som jag.” Tänk också till exempel ”Vi har alla dåliga dagar ibland och vi gör alla misstag. Ofta finns det en god anledning till att en människa gör som hon gör men det är inte alltid vi känner till den. De flesta gör sitt bästa, precis som jag.”
Ida Cecilia 